Hej då. Kwa heri. Jag hoppas vi ses igen

Hur gör man?

Hur säger man hejdå efter fem månader, med osäkerhet kring om man någonsin kommer att ses igen? Hur tar man farväl av mamma Nuru som gett så många skratt till vardagen? Hur svarar man barnen som undrar om man kommer tillbaka nästa vecka? Hur tackar man för den vänskap som man haft? Hur gör man? 

Jag vet inte. Det känns orimligt. 

Samtidigt som jag vet och har vetat att detta är en del av resan. Att mötas är glädje, skiljas är sorg. Jag grät och jag gråter. Men det är med tacksamhet. Tacksamhet över hjärtat fyllts av så mycket gott så att det smärtar att lämna. Tacksam över alla minnen jag får bära med mig och behålla som skatter. 

Tacktalen har varat i en veckas tid ungefär. Hejdå till barnhemmet. Hejdå till sjukhuset. Hejdå till Sandahls. Hejdå till kollektivet. Vi har blandat tanzanianskt med svenskt. Formella tacktal har fått samsas med den viktiga svenska kakburken och det tillhörande tackkortet. Vi har mottagit fina ord och upplevt en stor värme. Detta är ett av det fina med att skiljas, intrycken vänskapen blir tydligare. 
Nu ska jag hemåt. Från ett hemma med bekanta vägar, ansikten och sätt att vara – till ett annat. Umeå. Jag kommer hem nu.

Hej då Bulongwa. Du har varit mig till välsignelse. Tack!

Annonser

Bulongwa Lutheran Hospital

Jag har spenderat mina dagar på sjukhuset i Bulongwa. Det är ett litet sjukhus med få patienter. Sällan är antalet inneliggande patienter mer än 15. Det ger känslan av en strulig allmän vårdavdelning. Här finns alla möjliga sjukdomar. Malaria, tyfoid, svåra benbrott efter trafikolyckor, stroke, hjärtsvikt, psykisk sjukdom och mer. Många av patienterna är svårt sjuka. Sjukare än på en avdelning i sverige skulle jag vilja påstå. I kombination med detta så är medlen de anställda har att jobba med små. Detta gör det såklart svårt att kunna behandla patienterna på ett tillfredsställande sätt. Svårt att diagnostisera när labaratoriet inte har möjlighet att kolla de blodprover som behövs. Svårt att hitta de mediciner som patienten behöver. Svårt att ge god omvårdnad när material saknas. Men ändå lyckas de. Patienter skrivs ut friskare (Ingen jätteskillnad där. Även i sverige skrivs majoriteten ut friskare, inte friska. Egen observation). 

Förflyttningsteknik för sjuksköterskestudenterna

Jag har på nått sätt gett mig själv rollen som fysioteraput. Eftersom jag har jobbat utöver vanlig personal så har min plats ibland känts överflödig. Det har funnits personal på plats som kan sin roll och sitt jobb. Men det är inte alltid de har haft möjlighet att assistera sina patienter med fysisk träning och omvårdnad. I Tanzania genomförs majoriteten av omvårdnaden av anhöriga. Väldigt fint på många vis. Jag tänker mig att trygghetskänslan måste bli större när man får ha någon nära sig dygnet runt, någon som vet hur man fungerar. Som vet hur man ser ut när man mår både bra och dåligt. Någon som kan ge en den där extra guldkanten i tillvaron som vi i Sverige så ofta misslyckas med att ge till våra patienter. Svagheten i att omvårdanden ges av anhöriga är dock att den ges av människor som inte är vana att utvärdera sjukdomsförlopp, som inte ser tecken på försämring lika tydligt, som inte vet bakgrunden till varför man behöver göra som man gör. Det här har jag försökt jobba med. Jag har försökt att informera anhöriga om varför det är viktigt med aktivitet även när man är sjuk. Försökt förklara att kissiga lakan är dåligt. Försökt informera de studenter som är på sjukhuset om varför vi alltid ska uppmuntra till aktivitet, om än det så bara är att vicka på tårna, för att kroppen behöver rörelse. Ett av mina mål har varit att ge både anhöriga, patient och student samma information. Ibland på en bräcklig swahili med många kroppsrörelser, ibland på engelska. Förhoppningsvis har någon av dessa gått hem med ökad förståelse och bättre hälsa. 

Orättvisan

Det känns alltid i mig när jag anser att en patient blir utskriven från sjukhuset för tidigt. Oavsett land. Det känns i magen. När orsaken till den tidiga hemgången är brist på pengar att betala vården med, då känns det ännu mer. Det är ett av tillfällena då det blir som tydligast för mig. Att min självklara vård inte alltid är din självklarhet. 

Bild: Improviserad finmotoriksövning för strokepatient.

Alla barnen

50% av Tanzanias befolkning är barn. Det är många barn som alla behöver utbildning och stöd för att växa upp. Många små männsikor som landet försöker uppfostra till vettiga och kunniga medborgare. Vilken utmaning! Samtidigt som man inom familjerna har börjat avveckla aga som uppfostringsmetod. Ett viktigt steg. Men också ett svårt steg. Hur visar man sina barn vad som är rätt och fel? Hur gör man när man uppfostrar någon utan att använda hot? Jag tänker mig att det är en utmaning att hitta rätt väg när man inte har sin egen uppfostring att stödja sig mot, sina egna föräldrars handlande att imitera. En utmaning som bör vara stor nog utan avsaknad av förebilder. 

Om 20år är dessa 50% förhoppningsvis i arbetsför ålder, rent hälsomässigt pekar mycket på att en stor del av dessa 50% kommer att vara det. En lycka i att kunskapen om hälsa har växt så att det syns i antalet överlevande barn. En stor utmaning för landet med att få väluppfostrade och välutbildade unga vuxna som kan driva landet framåt. 

Hurra för Sjuksköterskan

Idag har jag varit sjuksköterska i två år! En kort tid kan tyckas, men en bra tid. Och jag är nöjd. På flera vis. Jag gillar utmaningarna och människomötena, läkemedelsrumshänget och internskämten. Jag har ett bra jobb. 

Jag gillar att jag nu får röra mig inom samma yrke, men i en annan världsdel. Att den lilla tanken om att få spendera min arbetstid i en annan kontext fick bli mer än en liten tanke. Det är kul och jag rekommenderar det. Bli sjuksköterska! 

Med himlen som hemland,  oavsett plats på jorden

”Jag glömmer det som ligger bakom mig

och sträcker mig mot det som ligger framför mig 

och löper mot målet 

för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.”

 /filipperbrevet

Nationalitet, färg, språk, ålder, kön, läggning, utbildning, status, rikedom, fattigdom. Varför se skillnader när vi alla ändå får sträva mot samma mål,  samma himmel? 

Hemmakänslan


Jag har rest lite igen. Haft lata dagar på stranden och firat jul med vit sand på Zanzibar istället för vit snö i Västernorrland. Funkar precis lika bra, även om julkläderna hade några tjocksockar mindre och nått badplagg mer än vanligtvis. Min vän Maria Rubensson kom och bidrog med juliga clementiner, pepparkakor och glädje. Nu har hennes familj anslutit sig och vi bilar oss från Dar es Salaam till Bulongwa. För dem en resa till en främmande plats. För mig en resa hem. Det slår mig varje gång jag varit iväg. En förvåning över att jag har en plats i det här landet som jag kallar hemma. För att här finns människor som kan mitt namn och vet vem jag är. Som frågar vart jag varit och varför vi inte setts på länge.
 
Min start i det här landet har inte varit genomgående lätt. Under mina dryga tre månader har jag varit här som turist. Ingen vanlig turist (man turistar vanligtvis inte i Bulongwa). Men på pappret. Processen till att få arbetstillstånd har varit långt mer långsam än vi nånsin hade kunnat tänka oss. Att vänta har varit min största sysselsättning. Något som vissa dagar har varit outhärdligt, andra dagar helt okej. Men arbetskläderna har legat hopvikta i garderoben i väntan på rätt papper. Ett av två viktiga papper fick jag nu som en julklapp efter några timmar på kontoret där dessa utfärdas. Jag har nu tillstånd att volontärjobba i landet! Det känns så bra att äntligen få hoppa i den vita sjukhuspyamasen och få en vanligare vardag.

Trots detta väntande, denna tid utan egentlig uppgift, dagar med böcker och googling, sovmornar och promenader (det låter ju egentligen fantastiskt) har tydligen Bulongwa blivit mitt hem här. Trots stor frustration har något tagit plats i mig. Dessa bekanta ansikten och vägar har påverkat mig. Grisarnas brutala grymtande, tupparna som börjar gala vid 3 på natten, barnen som roar sig med att lära mig fel ord och tanten som så gärna vill att jag ska få barn så hon kan få se dem. Tydligen är det sånt som ger mig hemmakänsla.

170 mil i bil

Roadtrip alltså! En företeelse som ofta förvånar mig med att ge så mycket mer av det goda än man förväntar sig. God mat, otippade boenden, spotifyande och samtal. Detta samtidigt som man ser landet susa förbi. Tillsammans med Hannes Sandahl har jag rest till vårt grannland Malawis huvudstad Lilongwe för att besöka den luterska kyrkan. Vi kom med kort notis, gjorde ett kort besök men fick ett varmt välkomnande. 

Jag hade någon dold tanke om att jag skulle möta hungerskrisen vart än mina ögon såg. Jag förväntade mig torrt gräs, fattig standard och tärda människor. Men det första vi hittade var en vällagad italiensk lasagne och ett stort supermarket med julpynt. Det är olustigt det där, att veta att det finns hem där maten inte räcker till, men att jag i min privilegierade sits inte möter detta. Att mitt lyckligt otränade öga inte kan se krisen som satt ett land i svält.

Judit presenterar kyrkan och de projekt som pågår

Malawi ligger snäppet under Tanzania i både HDI och BNP, men Malawi har under två år haft problem med sin skörd. Torka och störtregn har försvårat livet avsevärt på vissa platser. Vi fick följa med Judit, hälsoansvarig på lutherska kyrkan i Malawi, till byn Matsimbe där kyrkan arbetar med att höja livsstandarden. De stöttar med vattentillförsel driven av solpaneler, driver projekt med höns som de gett till kvinnorna i byn, supportar microlån, hjälper flickor med tidiga graviditeter tillbaka till skolan och delar ut gröt till barnen tre gånger i veckan. Till det yttre liknade det en vanlig lantortsby här i Tanzania. Tegelhus, höns överallt, barn som plockar frukt från träden. Men livet är hårt. Vissa familjer har bara möjlighet med ett mål mat om dagen. Jag läste på om näringsbrist och vikten av god näring, framförallt de första fem åren. Och det är en läsning som gav mig tråkig bekräftelse på vad jag såg. Immunförsvaret försämras och utvecklingen hämmas. Barnen får problem i skolan, är sjuka och om det är riktigt illa så stannar de i växten. Här hade drygt 50% av barnen malaria när de kollade dem veckan innan vårt besök. Troligt sammanlänkade med näringsbrist. Det är 50% för många.

Boda Matukula berättar om hur microlån hjälpt familjen till att kunna bygga nytt hus

Men här finns stort hopp. Man har ihärdigt planterat och planterat igen i hopp om att regnet ska vara ihållande. Nu när vi var där så föll årets första regn och på åkrarna arbetade man för fullt med att så. Man hoppas innerligt att regnet i år ska ge dem lycka så att de får tillbaka möjligheten att kunna klara sig själva utan bistånd från kyrka och stat.

Ibland skäms jag över kyrkans arbete och vårt sätt att klampa in i människors liv. Men idag är jag stolt. Stolt över att kyrkan kan bistå när staten inte räcker till. Jag är generellt lite kritiskt lagd angående bistånd. Men när regnet inte faller och magen är tom så är det inte så lätt att bedriva business. Det är då behovet av att att be och ge blir extra synligt. EFS driven en kampanj för att försöka hjälpa till att motverka svälten som torkan försatt människor i framförallt Malawi och Etiopien. Om du känner att du vill stötta detta kan man göra det bla via swish 123-602 56 62 eller här.

En kvinnas rätt

Att få mödravård, gå i skolan och att äta sig mätt. Men också att få vara sin egen person, välja sitt liv, uttrycka sin åsikt och äga sin kropp. Det är så mycket som man anser borde få vara självklart.

Man kan säga att jag är positivt överraskad av Tanzanias kvinnor och deras kamp. Det säger egentligen mer om mina egna fördomar än om landets feminister, men ändå en glädjande insikt. Jag ser kvinnor resa sig upp under församlingsmöten för att uttrycka sin åsikt ang ekonomiska frågor (dvs inte bara män som man ibland kan uppleva i församlingar generellt tyvärr), jag möter politiskt engagerade kvinnor som ställt upp i valet på lokal nivå, jag ser kvinnan som sitter som bya-ordförande. Och jag glädjs.


Mama Elia, politiker

Här, som i världen generellt, finns det mycket att jobba på när det kommer till rättvisa och jämställdhet. Det är i kulturen att mannen är familjefadern och inkomsttagaren, och med det även den som bestämmer. Våld är inslag som är en verklig rädsla för många kvinnor. Jag har vid flera tillfällen fått svaret ”nästan alla kvinnor blir slagna nån gång”. Svar som givits av utbildade män med god engelska. På frågan om hur man ska ändra på detta står många lika handfallna som jag gör inför strukturella problem. Vart börjar man? 
Jag tror att en av många nycklar är utbildning. Och därför glädjs jag över att få höra att regeringen aktivt arbetar med att få upp antalet kvinnor inom universitet, stat och arbete. Man kvoterar in några procent kvinnor till regeringen, man har sänkt betygskraven för kvinnor för att de ska kunna komma in på universitetet (inte pga att de är osmarta utan för att hushållsarbetet en kvinna bör utföra minskar möjligheten till att studera på samma sätt som en ickematlagande, ickestädande och icke omsorgstagande man). Sedan 2015 sitter nu en kvinna som vice president i Tanzania för första gången, som dessutom enl wikipedia får samma lön som den manlige presidienten. Det är stort.

Ljuva natur

 

p1000789

Jag har mött paradiset, kryddat med maxad träningsvärk. I torsdags gick jag tillsammans med Nora, Simon och Ragnhild nedför bergen till Matema och Malawisjön, eller Lake Nyasa som tanzanerna kallar den. Vi promenerade i långsam takt och njöt av de vackra vyerna som tornade upp sig framför oss. Tanzania är ett förunderligt vackert land emellanåt, berg, semi-desert, kust och inland, det är varierande och glädjande för en gäst som mig att få uppleva. Vi gick inte överflödigt långt, 12km, men höjdskillanden vi gick var 1500m. Det kändes i benen dagarna efter kan jag lova!

besk

Vi började i gryningen och med takt att solen steg och vi kom på lägre höjder blev värmen mer påtaglig. Känslan varierade mellan ”Skönt att slippa frysa!” och ”låt svetten ta slut!” Väl på markplan, med sladdriga ben, vandrade vi genom plantage med främst banan, kakao och mango. Först mötte vi en kvinna som erbjöd sig laga Ugali (majsgröt) åt oss då hon såg vår trötthet, vi tackade vänligt nej. Men när vi senare mötte en man med mängder av mango som ville dela med sig kunde vi inte tacka nej. Vilken lycka! En kasse mango bara sådär.

 

p1000865

 

Väl i Matema mådde vi som mest bara gott. Bad, vila, ett studiebesök på sjukhus, snorkling och födelsedagskalas var delar av det som bjöds. Det är så fint att få vara en del av Familjen Sandahls extended family. Jag ger er en del av lyxen i bilder:

20161105_080930020161106_09482920161105_095324120161105_0956081