Bulongwa Lutheran Hospital

Jag har spenderat mina dagar på sjukhuset i Bulongwa. Det är ett litet sjukhus med få patienter. Sällan är antalet inneliggande patienter mer än 15. Det ger känslan av en strulig allmän vårdavdelning. Här finns alla möjliga sjukdomar. Malaria, tyfoid, svåra benbrott efter trafikolyckor, stroke, hjärtsvikt, psykisk sjukdom och mer. Många av patienterna är svårt sjuka. Sjukare än på en avdelning i sverige skulle jag vilja påstå. I kombination med detta så är medlen de anställda har att jobba med små. Detta gör det såklart svårt att kunna behandla patienterna på ett tillfredsställande sätt. Svårt att diagnostisera när labaratoriet inte har möjlighet att kolla de blodprover som behövs. Svårt att hitta de mediciner som patienten behöver. Svårt att ge god omvårdnad när material saknas. Men ändå lyckas de. Patienter skrivs ut friskare (Ingen jätteskillnad där. Även i sverige skrivs majoriteten ut friskare, inte friska. Egen observation). 

Förflyttningsteknik för sjuksköterskestudenterna

Jag har på nått sätt gett mig själv rollen som fysioteraput. Eftersom jag har jobbat utöver vanlig personal så har min plats ibland känts överflödig. Det har funnits personal på plats som kan sin roll och sitt jobb. Men det är inte alltid de har haft möjlighet att assistera sina patienter med fysisk träning och omvårdnad. I Tanzania genomförs majoriteten av omvårdnaden av anhöriga. Väldigt fint på många vis. Jag tänker mig att trygghetskänslan måste bli större när man får ha någon nära sig dygnet runt, någon som vet hur man fungerar. Som vet hur man ser ut när man mår både bra och dåligt. Någon som kan ge en den där extra guldkanten i tillvaron som vi i Sverige så ofta misslyckas med att ge till våra patienter. Svagheten i att omvårdanden ges av anhöriga är dock att den ges av människor som inte är vana att utvärdera sjukdomsförlopp, som inte ser tecken på försämring lika tydligt, som inte vet bakgrunden till varför man behöver göra som man gör. Det här har jag försökt jobba med. Jag har försökt att informera anhöriga om varför det är viktigt med aktivitet även när man är sjuk. Försökt förklara att kissiga lakan är dåligt. Försökt informera de studenter som är på sjukhuset om varför vi alltid ska uppmuntra till aktivitet, om än det så bara är att vicka på tårna, för att kroppen behöver rörelse. Ett av mina mål har varit att ge både anhöriga, patient och student samma information. Ibland på en bräcklig swahili med många kroppsrörelser, ibland på engelska. Förhoppningsvis har någon av dessa gått hem med ökad förståelse och bättre hälsa. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s